maso

Jag har två fina ungar, en tredje liten älskling på väg och en alldeles underbar pojkvän.

Har åkt på några rejäla smällar i livet, och ett tag var jag övertygad om att jag skulle förbli singel i resten av livet. Just då kändes den tanken trygg och skön. Jag ville inte träffa någon.

När jag träffade T, så var jag inte heller direkt sugen på att träffa någon, såg det väl mer som en ny kompis. En kompis som man kunde glo på film med, och snacka hockey.

Men det där pirret som jag kände fick mig att inse att jag nog kände mer för honom än för en "vanlig" killkompis.

Veckorna gick och jag föll alltmer för T.. och haha.. titta på oss nu! Nu är vi sambos och blivande föräldrar! Och kärleken jag känner är STOR!

Längtar så mycket tills vi flyttar till det som verkligen kommer bli vårt gemensamma hem. Längtar ännu mer tills vårt barn föds.

Förundras över hur enkelt och självklart allt känns. Ska det vara så här? Eller kommer smällen? Gör jag fel som litar? Gör jag fel som känner mig trygg?

När jag ser bakåt, så har jag gjort fel som litat och känt mig trygg. Och smällen har blivit hårdare när jag har litat och känt mig trygg. Det har gjort så ont.

Men jag har överlevt. Och händer det igen, så kommer jag överleva det med. Fast som det känns nu, så kommer det inte att hända.

Det sjuka är, att just den tanken "det kommer inte hända igen" skrämmer mig lite grann. För det är ofta då det sker.. när jag tillåter mig att slappna av och njuta av allt, som allt skiter sig. Nu pratar jag inte enbart om relationer med det motsatta könet, utan om livet i största allmänhet.

Det här blev ju inget "happy" inlägg, som jag först hade tänkt.. :-)

Men kontentan av det hela är att jag är fantastiskt lycklig över hur mitt liv ser ut just nu.
Två fina ungar, en busbebis i magen och Thom. Min familj... Jag älskar er!