maso

Summering av gårdagen.. Som vilken vanlig dag som helst, förutom att mobilen pep oftare än vanligt, samt att jag åt tårta och fick lite presenter!

Vad jag fick? Jag fick en stor ask med Toffifee av en arbetskompis, blomstercheck av chefen, pengar från mormor, minneskort till kameran (som btw INTE fungerade), cig, kläder och godis av mamma. Min mamma är helt enkelt bäst! Inte för att hon ger saker i tid och otid, utan för att hon är så ... jävla bra!!! Vet inte vad jag hade gjort utan henne..

Min pappa hörde inte ens av sig! Dåligt tycker jag! Fuck off!

Fick mail från exet som gratulerade/retades med mig! Han tycker att det är hysteriskt kul att jag är några futtiga månader äldre än honom.. Haha! M, din tid kommer den också... Vänta du bara! *elakt skratt*

Idag är jag inte på något bra humör..  Känner mig förbannad/ledsen. Antagligen pms..

Har funderat mycket på det jag igår kväll diskuterade med en tjej. Tjejen i fråga är mamma till min sons bästa kompis. Hon har inte heller haft en dans på rosor med sin grabb, och är liksom jag singel sedan ganska många år tillbaka.

En fundering som jag fick efter vårt samtal, och som jag idag funderat vidare på.

Kan det vara så att man får ett visst antal förälskelser per person och per liv?

Jag har älskat och varit älskad av personer av det motsatta könet. Men jag börjar tro att det är över på den fronten!

Sist jag älskade någon var för snart 4 år sedan. Sedan dess har jag bara blivit intresserad av personer, men det intresset ebbar snabbt ut.

Eller är det bara så att man blir så bekväm med att leva ensam, att man inte orkar engagera sig i någon annan förutom sig själv, barnen och de allra närmaste?

Eller är det så att man inte vågar öppna sitt hjärta en gång till, för en ny person, för risken att återigen få sitt hjärta krossat?

Eller är det en kombination av dessa två alternativ?

Eller det jag först skrev, att det är ödesbestämt hur många gånger man blir riktigt förälskad?!

Just nu känns det så avlägset, även i tanken, att jag kommer leva mitt liv tillsammans med någon vuxen person (ja, i mitt fall med en man, eftersom jag är hetero).

Tanken på att leva ensam känns både betryggande och skrämmande. Betryggande på så vis att jag inte kommer få uppleva ett krossat hjärta igen, veta vad jag har och så... Skrämmande för att jag vill uppleva kärlek igen.

Vet heller inte om människan är funtad att leva utan kärlek från en partner.

Mysko funderingar kanske.. Men det är vad som pågår i mitt huvud just nu!

Kanske dags att stänga ner hjärnkontoret för några timmar, och bege mig till John Blunds värld tills klockan ringer för sista gången denna vecka!!

Måste först invänta att min pojkspoling kommer hem! Varför har barn så svårt att förstå att man menar en kort stund, och inte flera timmar?! Grabben gick ut vid 19-tiden, och jag sa då att han fick vara ute en LITEN stund.. Klockan är i skrivande stund 21,20, och han är fortfarande ute...  *morr*

Puss på nosen!