maso

Efter duschen idag så kände jag en ömmande punkt på höger sida, typ höger skinka. Tittade efter vad det var. Och det visade sig vara en helt ny "leverfläck". Skitmysko form och färg har den, samt att den ömmar.

Hypokondrisk som jag är så ringde jag genast till vårdcentralen och pratade med dem. Sköterskan tyckte att en läkare skulle titta på det så fort som möjligt, så jag fick en tid redan i morgon bitti. Eventuellt att de tar bort den direkt.  Känns lite läskigt, och min sjuka hjärna sätter ju igång med tankeverksamheten direkt.

Så nu är jag övertygad om att jag har hudcancer. Och eftersom jag redan har hudcancer, så inbillar jag mig dessutom att jag fått lungcancer pga rökningen. Vet inte om det är inbillning eller inte, men det sticker lite i bröstet när jag andas.

Frågade mamma om prognoserna för hudcancer. Dvs hur stor procent som klarar sig. Hon visste inte riktigt och tyckte jag var lite dum som redan var säker på att det var cancer. Och så sa hon att OM det är cancer så blir nästa steg strålning eller cellgifter. Men suck...

Jag vill liksom inte drabbas av sånt här skit än... Blä!

Oron över det här med cancer har sin rot i det som hände när jag var 23.

En morgon när jag vaknade, fick jag helt plötsligt så jävulskt ont i ena äggstocken. Trodde jag skulle avlida, för det gjorde så ont. Dåvarande sambon var nära på att ringa ambulans, för jag var tydligen helt grön i ansiktet av smärta och kunde inte röra mig. Till slut klingade det av, men åkte in till gynakuten.

Då visade det sig att jag hade haft en cysta på äggstocken som spruckit. Och jag hade tur att det var en kvinnlig läkare som jobbade som vikarie. Dvs EXTRA noggrann. Hon tog alla möjliga olika sorters prover, bl a ett cellprov. Samt att jag skickades hem med mediciner och en veckas sjukskrivning.

Fick då även en telefontid med en doktor några veckor senare.

Tiden gick, och dagen för telefontiden infann sig. Doktorn ringde när jag var på väg till tåget hem från jobbet. Han var jävligt kall när han berättade att jag hade kraftiga cellförändringar på livmodertappen och operation var det som gällde. Jag frågade med panik i rösten vad som skulle hända om jag inte genomgick operationen. Jo, då skulle det utvecklas till cancer, enligt läkaren.

Gaah! Där stod jag vid centralstationen i Stockholm, med världens dödsångest. Ringde sambon och bad honom komma, för jag fixade inte att åka hem själv. Fanskapet säger då att han inte kan komma, för han måste jobba. Slänger på telefonen, och ringer min pappa så att han kan hämta min då 3-årige son från dagis. Minuten efter ringer sambon igen, och säger att han kommer.. Då har hans arbetskamrater sagt till honom på skarpen, att jag givetvis är prio 1 och inte jobbet.  (måste jag tillägga att vi längre inte är ett par.. Fast det av andra orsaker)

Well, tiden går, operationen är "lyckad". Och efter 3 års noggranna kontroller blir jag friskförklarad.

Men den rädslan jag kände då jag fick beskedet av läkaren, har satt sina spår i mig, och jag är sedan dess livrädd för att få cancer och dö. Inte för min skull, utan för att jag har barn. Och jag vill inte att mina barn ska förlora sin mamma i tidig ålder.

Jisses vilket långt inlägg det här blev då! haha.. 


Får väl se vad farbror doktorn säger imorgon! Wish me luck!