Snart 13 år sedan...
Om några timmar är det 13 år sedan jag som 16åring väcktes utav dörrklockan.
Staplade ut i hallen iförd endast underkläder i tron om att det var morfar. Mormor hade nämligen ringt till mamma tidigare på kvällen och efterlyst honom. (Morfar var diabetiker men också väldigt förtjust i spriten, och hade tidigare på dagen skilts åt från mormor med orden: -Åk du hem och laga mat, så kommer jag hem lite senare!)
När mormor sedan ringde mamma och var orolig så brydde jag mig faktiskt inte så mycket, utan trodde att morfar stannat kvar med några kompisar och krökat till. Det hade ju inte varit första gången.
Men när jag gnuggat sömnen ur ögonen, så insåg jag snabbt att det inte var morfar som stod där, full och skamsen, utan att det var två stycken uniformerade poliser. Mamma stod vid det laget i vardagsrummet och tände, skakandes på händerna, en cigarett.
Trots att jag undermedvetet förstod vad som hänt, ville jag inte inse, utan frågade mamma vad det var som stod på. Mamma sa då att morfar var död! DÖD!! Min morfar!
Mamma skulle följa med poliserna hem till mormor för att berätta den hemska nyheten. Jag ville inte följa med, men poliserna stod på sig. Jag skulle med, och jag skulle absolut inte stanna hemma ensam.
Där kom vi ut, gråtandes jag och mamma, i sällskap med två poliser. Ögonen på grannarna höll på att ploppa ut ur skallen.
Åkte till den numer berömda stadsdelen Ronna, där mina morföräldrar bodde. Poliserna hade inga nycklar till porten så mamma fick ringa upp till mormor och be henne komma ner.
Mormor kom ner, och började genast skaka på huvudet när hon såg poliserna och våra rödgråtna ögon.
Mamma började gråta än mer och snyftade fram att pappa var död! Mormor började skaka okontrollerat och skrek nej! Flera gånger.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag led så oerhört med min mormor som i den stunden fick veta att hennes livskamrat var borta, för all framtid.
Efter en stund fick vi följa med till akutmottagningen där morfar var. Gick in i ett rum, där personalen hade släckt ljuset och tänt några stearinljus. Vi grät och mormor vägrade inse att han var borta. Hon sa flera gånger till mamma: -Titta! Han andas ju! Han är inte död!
Jag tyckte morfar var så fin när han låg där, helt fridfull. Alla krämpor som han haft var som bortblåsta och han hade fått frid.
I efterhand har jag fått veta att citybevakningen hittade morfar på en parkbänk, där han i en onaturlig ställning somnat in. Samt att någon jävel hade stulit morfars plånbok. Den hittades senare i en papperskorg i Stockholm.
Jag sörjer än i dag att morfar inte fick somna in hemma i sitt eget hem, eller på ett sjukhus. Han somnade in på en parkbänk i centrala Södertälje. Som en annan uteliggare!
Jag saknar dig, morfar! Jag hoppas du har det bra där i himlen!
Staplade ut i hallen iförd endast underkläder i tron om att det var morfar. Mormor hade nämligen ringt till mamma tidigare på kvällen och efterlyst honom. (Morfar var diabetiker men också väldigt förtjust i spriten, och hade tidigare på dagen skilts åt från mormor med orden: -Åk du hem och laga mat, så kommer jag hem lite senare!)
När mormor sedan ringde mamma och var orolig så brydde jag mig faktiskt inte så mycket, utan trodde att morfar stannat kvar med några kompisar och krökat till. Det hade ju inte varit första gången.
Men när jag gnuggat sömnen ur ögonen, så insåg jag snabbt att det inte var morfar som stod där, full och skamsen, utan att det var två stycken uniformerade poliser. Mamma stod vid det laget i vardagsrummet och tände, skakandes på händerna, en cigarett.
Trots att jag undermedvetet förstod vad som hänt, ville jag inte inse, utan frågade mamma vad det var som stod på. Mamma sa då att morfar var död! DÖD!! Min morfar!
Mamma skulle följa med poliserna hem till mormor för att berätta den hemska nyheten. Jag ville inte följa med, men poliserna stod på sig. Jag skulle med, och jag skulle absolut inte stanna hemma ensam.
Där kom vi ut, gråtandes jag och mamma, i sällskap med två poliser. Ögonen på grannarna höll på att ploppa ut ur skallen.
Åkte till den numer berömda stadsdelen Ronna, där mina morföräldrar bodde. Poliserna hade inga nycklar till porten så mamma fick ringa upp till mormor och be henne komma ner.
Mormor kom ner, och började genast skaka på huvudet när hon såg poliserna och våra rödgråtna ögon.
Mamma började gråta än mer och snyftade fram att pappa var död! Mormor började skaka okontrollerat och skrek nej! Flera gånger.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag led så oerhört med min mormor som i den stunden fick veta att hennes livskamrat var borta, för all framtid.
Efter en stund fick vi följa med till akutmottagningen där morfar var. Gick in i ett rum, där personalen hade släckt ljuset och tänt några stearinljus. Vi grät och mormor vägrade inse att han var borta. Hon sa flera gånger till mamma: -Titta! Han andas ju! Han är inte död!
Jag tyckte morfar var så fin när han låg där, helt fridfull. Alla krämpor som han haft var som bortblåsta och han hade fått frid.
I efterhand har jag fått veta att citybevakningen hittade morfar på en parkbänk, där han i en onaturlig ställning somnat in. Samt att någon jävel hade stulit morfars plånbok. Den hittades senare i en papperskorg i Stockholm.
Jag sörjer än i dag att morfar inte fick somna in hemma i sitt eget hem, eller på ett sjukhus. Han somnade in på en parkbänk i centrala Södertälje. Som en annan uteliggare!
Jag saknar dig, morfar! Jag hoppas du har det bra där i himlen!
Kommentarer
Trackback